Igår blev det en prommis med Göran och han skötte sig väldigt bra måste jag säga. I den första backen, där han brukar bråka med både mig och mina medryttare var jag beredd så han blev nog lite förvånad när jag var steget före och bad honom göra halt. När han gjorde sitt hoppsaskutt gjorde vi halt igen och vände om för att gå där igen utan några konster. Vi gjorde halt igen och vips så hade jag han fulla koncentration.

Ska väl kanske förklara vad min teori är med att han just i samma backe på samma plats hittar på någon form av konst när man leder honom. Denna backe är väldigt nära stallet samt att den slutar i vägskälet där vi bestämmer vilket håll vi ska gå. Jag tror så här, kan vara rätt kan vara fel, att det är att han inte vet vilket håll vi ska gå han vill gärna alltid gå åt ett håll medan vi andra oftast har bestämt ett annat hål utan att vara tydliga med det i snöret. Det är min teori för när jag tänker på att vara tydlig mot honom och visa vägen med kroppsspråk och hjälper så blir det väldigt sällan några frågor från Göran.
🙂